Jag jobbar ju i vår vackra huvudstad Stockholm,
FRUKOST
Många jag ser på tåget sitter ofta och käkar frukost, vilket jag personligen finner lite smått motbjudande. Är det fullproppat med folk så behöver man väl inte slänga fram en salami-smörgås och tugga i sig. Folks morgonandedräkter är vidriga som de är ändå.
Men men! Nu ska jag inte klaga! Nu ska jag notera saker ;)
Något jag älskar med Sverige är att det verkar alltid finnas gott om utrymme. Det spelar ingen roll om tåget är på bristningsgränsen, passagerarna nuddar aldrig varandra oavsett. Vi svenskar måste ha en fenomenal tendens att forma kroppen efter omgivningen! Råkar man stryka någons jacka med örat eller nått (ja, jag är kort) så får man en sur eller smått äcklad blick. Visst är vi underbara vi pendlare? ;) Frågan är varför vi tittar så äcklat på varandra när vi råkar nudda varandra. Man kunde nästan tro att vi var insmorda i bajs eller nått så som vi håller på...
När man rullar in på Centralen ska man först ut, annars får man ingen mental guldstjärna! Så man står med typ näsan upptryckt mot rutan på tågdörren. Men innan dess så sitter alla och låtsas vara helt avslappnade och sneglar slugt på varandra. Alla tänker det men ingen gör något...
Vem ställer sig upp först?
Man vill inte vara först med att ställa sig och gå till dörrarna, men gärna tvåa. Så om en person visar tecken på att resa sig så är det som att trycka på en knapp. Alla rusar fram till dörrarna.
På tal om knappar! I stockholm har vi en liten knapp på varje dörrpar (både in- och utsida) så när man stannat och knappen börjar lysa grönt så ska man trycka på den för att dörrarna ska öppnas. Det här är en skitbra idé som gör att vi sparar lite energi på att inte öppna dörrarna i onödan! :)
Anyway, de här knapparna väntar gärna 1,5 sekund efter att man stannat på plattformen innan de börjar lysa. Alla vet om det. Alla vet hur knapparna fungerar. Trots det så blir det som en tyst och frustrerad panik när dörrarna inte öppnas - vilket inte är så konstigt! TÅGET STÅR INTE STILLA ÄN.
Efter ca 540 tryck på knappen så öppnas dörrarna och man tar ett steg som landar i luften innan man inser att det står 50 pers från olika länder, klasser och med olika kroppstyper och brottas om att få komma in på tåget först. Ingen av dem har tänkt tanken att det kanske går av människor först. Det är väl enda platsen på hela resvägen där man faktiskt kommer i fysiskt kontakt med människor.
Så går man ner för trappan och man kommer till min personliga favoritdel.
Das Kaos!
Det är ett slags kaos men som ändå är kontrollerat i den här tunneln som går mellan pendeltågen och tunnelbanan. Det är även helt tvärt om i systemet då en sorts vänstertrafik har applicerats i tunneln. De enda som går åt fel håll är turisterna med stora väskor. De är tydligen för inkompetenta för att känna igen ett system när de ser det (Jag är inte bitter... ;) ).
Är man stockholmare däremot så spelar det ingen roll vart du är på väg, vart du kommer från, om du har bråttom, tjej, kille, långa ben eller packåsna. Man leker någon form av "150m super-powerwalk". Man sicksackar sig fram mellan människor som sicksackar sig fram mellan andra människor och allt i 170 blås. Även här visar sig den typiskt svenska kulturen genom att man lyckas göra allt det här utan att vidröra någon.
Det blir dock alltid lugnare när man kommit bort från centralen. Anyway... Jag trivs bra i Stockholm<3
//PickleBix
