Jag ser verkligen ingen anledning till att kämpa mig fast vid människor som får mig att må dåligt längre. Om folk runt omkring blir sura på mig för att jag "är en bitch" så visar ju bara det att de är inte heller några man ska slösa mer tid på.
Jag tänker inte undvika folket om jag jag råkar träffa dem någon gång, men jag kommer absolut inte stå och hålla en konversation med någon jag anser har samma intelligensnivå som en kaktus. Om någon jag inte gillar börjar prata med mig tänker jag inte vara otrevlig, men jag tänker inte låtsas om att vi är bff (best friends forever). Jag har ingen anledning att sitta med en person jag inte gillar och ge denne komplimanger för något.
I jobbvärlden är det en helt annan grej att sitta och fjäska för någon högt uppsatt
Jag å andra sidan tycker att man är någon så fort man tänjer på sina egna gränser som människa. Så fort man växer som människa och förstår att livet kanske faktiskt går ut på mer än den gråzonen vi kallar vardag. Men man ska inte tänja på gränserna bara för att man vill vara någon.
Jag tror att det jag på något invecklat vis försöker säga är att man ska vara sig själv, ALLTID. Är du inte dig själv så tappar du din identitet. Det är klart att man ändras men skyll inte på det för att ni försöker spela tuffa! Riktiga vänner som man har runt omkring sig märker direkt när något ändras. Så GÖR INTE DINA VÄNNER DUMMARE ÄN DE ÄR! Om man dessutom tror att man kan blåsa sina vänner genom att "byta personlighet"... Ja då vet jag inte om man förtjänar vänner.
Jag vill bara passa på att be om ursäkt för att mina inlägg låter hårda och orättvisa, men jag är så trött på att de triviala problem som folk gråter över idag egentligen är ganska lätta att lösa.
Bra citat jag läste någon stans för 6 månader sen: "When I hear people say 'life is hard', I always ask them 'compared to what?'"
PickleBix
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar